Resan från förskoleklass till nian

Det var en ljus vår natt i mars som den lilla flickan föddes, hon föddes med ett leende på läpparna. Vid tre års ålder log hon fortfarande och åkte runt i vagnen i fina små klänningar. När hon va fem år va hon spänd att snart börja skolan, att bli som dom stora barnen. Och fortfarande log hon. Ett år senare började hon i skolan och träffade massa roliga kompisar att leka med, söta killar att pussas med och fnittra åt med bästa kompisen. Lekis var en enkel match och snart kommer man upp i ettan. Nu började de allvarliga. Ettan var super, men sen en dag i andra klass sa hennes föräldrar att dom skulle flytta. Flytta in till storstaden. Till mormor och morfars gamla hus där mamman bott som barn. Att de inte va så farligt. Sommarlovet mellan tvåan och trean var inget roligt sommarlov, hon måste säga hej då till alla kompisar och flytta allt. Hon började trean i en ny skola som hon inte kände någon i. Mamman fick följa med och vara med en stund men hon hittade snart nya vänner. Mamman kunde gå hem och flickan fortsatte dagen med att berätta för alla nya kompisar om vart hon bodde förut och om allt de där vanliga. Men hon kände att hon saknade sina gamla kompisar och inte ville bo där. När hon hade bott i huset ett tag hade dom inbrott i deras bilar och polisen vart inblandad och en massa. De gjorde så att de blev sämre och hon vart ”sjuk” oftare. Hon var i skolan allt mindre och fick inte prata med sin bästa kompis på en lång period. De va det värsta året i hennes liv. När hon skulle börja fyran böt hon skola igen och träffade världens underbaraste kille, han gjorde så att hon blev den glada leénde flickan igen. Hon spela fotboll med killarna på rasten struntade totalt i alla tjejiga saker. Efter ett tag hade hon inga tjejkompisar kvar i den stora staden. Hon umgicks bara med killarna. Hon va den enda tjejen som blev bjuden på laser doom kalas, den enda tjejen som inte blev vald sist på fotbollen. Hon var helt enkelt en av killarna i gänget. Femman rullade på som vanligt och allt var toppen. Hon log fortfarande. I sexan blev allt konstigt gamla klassen splittrades och de blev alldeles nya klasser med profiler m.m. Efter ett tag skulle hon flytta igen för huset var alldeles för stort flickan trivdes inte i skolan. Men man kunde fortfarande skymta ett leénde. Andra terminen i sexan kom hon till en ny klass igen som hon inte kände någon i. Men träffade nya kompisar på en gång, lika snabbt som förut. Det var en bra lärare och ja allt var perfekt. Hon hade hur kul som helst. Och leendet lös. Sen skulle man upp i sjuan. Mycket större och fler människor, men inget att oroa sig för. Hon fick allt fler kompisar. Sjuan rulla på som vanligt och allt var kul. Sen åttan. Nu kom de nytt folk till skolan. Niorna försvann och nya sjuor kom. Hon träffade ännu mer nya människor och fick allt fler kompisar men hade fortfarande kontakt med sin bästa kompis sen hon var liten. Leendet försvann mer och mer. Och andra terminen i åttan var det inte lika bra längre. Hennes leénde försvann nästan helt och allt blev bara jobbigt, hon trodde hon skulle ge upp, men hon fortsatte kämpa. Hon klarade sig igenom åttan och tog nya tag när nian började. Det var nu det gällde, allt med gymnasieval och blablabla! Det var massvis att tänka på! Men i nian kändes allt bra, visst klart hon hade sina upp och ner gångar. Ingen är perfekt, men hon försökte verkligen vara den positiva glada flickan om hon egentligen var. Men i slutet av nian kändes allt värdelöst igen, hon tänkte ge upp ett tag, men om hon hade gjort det vad var det då hon hade kämpat för? Då hade ju allt varit förgäves, all tid hon hade lagt ner hade vart, Ingenting!? Så det var kompisar familjen och speciellt lärare som stöttad henne, som trodde på henne som fick flickan att fortsätta att kämpa. Hon klarade till och med matten som hon var säker på att hon aldrig skulle fixa. Men hon hade hjälp av 1,2,3,4 lärare som trodde på henne när hon själv inte gjorde de, som hjälpte henne med de hon behövde. Hon klarade sig igenom hela högstadiet också. Avslutningsmiddagen var en av de roligaste kvällarna i flickans liv, avslutningen var en av de sorligaste stunderna i hennes liv. Men allt ordnade sig i slutändan så hon är glad över att hon aldrig gav upp helt. Det hon menar är att tiden läker verkligen alla sår, ingenting är omöjligt. Man behöver bara försöka göra det så positivt som möjlig, även om det känns lönlöst ibland. Tack alla som trott på en

// Emma Lindgren