Livet är som en trappa, man tar ett steg i taget.

Min klass i högstadiet hatade jag från första dagen i 7c till näst sista veckan i 9c, för då började jag tänka efter, och den var absolut inte så farlig som jag tyckte innan. Jag hade nog bara inte gett den en riktig chans. Men när det väl kommer till kritan och veta att våran klass aldrig mer kommer existera. Och att vi aldrig kommer ha våra stunder tillsammans igen så blir jag tårögd. Aldrig mera 9c… Vi har faktiskt haft roligt. Jag vet att jag har haft mina stunder då jag dampat och så men den delen ångrar jag nu, jag borde ha tagit vara på tiden mer er istället. På skiljeboskolan kände jag trygghet, de flesta visste redan vem man var så man kunde göra ”vad man ville”. Det var ingen som brydde sig när man stod på borden i ljushallen och sjöng de högsta man kunde, det var ingen som brydde sig när man kom skrikande i korridorerna, för det var liksom normalt för oss? Och där kände man att det alltid fanns någon att vända sig till. Och det fanns alltid lärare som trodde på en, även i de stunder man bara ville ge upp, och skita i alltihopa, ville kasta böckerna i väggen och gå ifrån lektionen och aldrig mera gå tillbaka. Även de dagar som man var på dåligt humör, arg/ledsen eller bara vart trött så kände man en trygghet att det finns någon som tror på en. Det känns som att man aldrig kommer känna den känslan till en skola igen. Eftersom på Carlforska kommer det inte bli samma sak. Den är så stor och det är så mycket elever. Men i början av sommaren kändes det skit att sluta på Skiljebo men det känns bara bättre och bättre. För jag vet att Skiljebo kommer att finnas kvar, lärarna kommer att finnas kvar, allt kommer att finnas kvar, och det är inte speciellt långt så det är bara ta sig dit och hälsa på. Ja kommer att sakna skiljoboskolan så sjukt mycket och de trodde jag aldrig att jag skulle säga. Men livet går vidare och Carlforskas tre år är nästa steg. Steget efter de? De tar vi då. // Emma Lindgren